Jag behövde en ny kattvakt då min ordinarie inte kunde. Jag var tvungen att göra det otänkbara, fråga grannen.
Jag går dit efter jobbet och plingar på. Bara hunden hemma. Helvete, jag får prova senare. Efter att ha väntat några timmar och hypat upp mig själv med "eye of the tiger" så går jag dit igen. Inte ens hunden är hemma. Provar dagen efter, ingen hund. "Är dom bortresta nu också" tänker jag för mig själv. "Vad gör jag nu?". Jo, jag gör som varje god svensk. Går hem igen.
Två dagar till jag ska åka iväg, börjar bli bråttom. "Kommer jag behöva gå till en annan granne som jag knappt pratat med?". Verkar inte bättre. Efter en till eye of the tiger session så går jag dit och plingar på. Tar en liten stund men jag hör steg. Tillslut öppnar hon, och jag har inte tänkt ut vad jag ska säga.
Jag lyckas sluddra fram något om kattvakt några dagar. Då kommer problemet. Hon var inte så duktig på svenska. Efter att jag kämpat med att få fram det jag ville så förklarar hon att hon inte kan. "Fan, slut på grannar som jag har pratat med och vet vart dom bor". Då hör jag min räddare. "Behövde du hjälp med något?". Grannen över mig hade hört allting och erbjöd sig att hjälpa till.
Så grannen över mig, om du mot all förmodan läser det här. Du är min räddare
Jag har bott i min lägenhet i ungefär 5 år nu och har nästan inte sagt ett ord till mina grannar förutom ett bajsnödigt "Hej" när man möter dom i trappuppgången. Känns dock allt för sent att börja prata nu. Men det kanske är mer pinsamt om tanten under mig dör och ingen upptäcker det.
Jag har bott i denhär i 3 och har det ungefär likadant. Man har ju titthålet för att kolla så det inte är någon utanför innan man går ut
Jo, men det räcker inte alltid. Man måste lyssna också så man inte råkar möta någon på våningen under heller.