Kulturtipset

Fin matlagningsserie på UR om judisk mat.

Fantastiska folkmusikbandet Två otrevliga flickor

Vill tipsa om ett avsnitt av SVTs Utrikesbyrån. I detta avsnitt där man upp Turistindustrins påverkan på lokalbefolkningen.

https://www.svtplay.se/video/KBwkp5r/utrikesbyran/turistjavlar

Läste nyss ut Fyra framtider - Visioner om en postkapitalistisk värld av Peter Frase

@kulturtipset

Peter Frase är (var?) redaktör för den amerikanska vänstertidskriften Jacobin. Han går igenom:

Kommunism - jämlikhet och överflöd
Rentism - hierarki och överflöd
Socialism - jämlikhet och knapphet
Exterminism - hierarki och knapphet

Mycket spännande! Kul att tänka lite futuristiskt och politiskt. Vilken värld vill vi se? Vilka visioner har vi? Vilka värden är viktiga?

Har den här på repeat just nu.

What you willin' to risk? What you willin' to give? What if you were in Gaza? What if those were your kids? If the West was pretendin' that you didn't exist You'd want the world to stand up and the students finally did

Har just börjat spela Harold Halibut och vill verkligen rekommendera det. Långsamt promenerande på undervattensbas med mysig och mystisk stämning.

The term itself conjures up strong sensory memories for those who were there—sweaty bodies packed into a basement or convention hall, a dozen CPUs noticeably warming the space, the heft of a CRT monitor being maneuvered into position. For those on the outside, these were scenes of incomprehension or ridicule. But for those who were there, the LAN party was a singular event, a defining social occasion of the early 21st century. It represented the last gasps of the isolated gamer stereotype, ushering in an age in which gaming was not only mainstream, but a social, networked activity.

Det här kulturtipset blir skildringen av ett fenomen som vissa av oss nog växt upp med och har fina minnen av. Slutet är också en intressant frågeställning och utmaning. Vad säger ni? Känns som att ni är precis rätt grupp för frågan.

Selma Brodrej är aktuell med boken Testosteron. Hon skriver om toxisk maskulinitet, om incels men också försöker gräva i varför det hänt och vad som kan göras.

Istället för att lyssna på dagens unga män har hela samhället gått in i en slentrianmässig försvarsposition.

Men tänk om det bakom den testostorinstinna misogyniteten och de högerstolliga inälvsdieterna döljer sig ett reellt problem?

...

Frågan sammanfattas av journalisten och författaren Linus Kuhlin i Göteborgsposten, där han bland annat konstaterar att utvecklingen går att se i skolan ”där tjejer är bättre på 'allt'”, vilket leder till att de är överrepresenterade på universitet och högskolor, vilket i sin tur ”tvingar dem att 'gifta ner sig' vad gäller intellekt och social status”. Kuhlin spekulerar i att det här till och med kan vara en förklaring till att barnafödandet i Sverige minskar.

Det är viktigt att vänstern kan erbjuda lösningar för män som känner att samhället inte är gjort för dem. För även om män som grupp fortfarande överordnas kvinnor som grupp så finns det många män som fastnar i ett sammanhang de inte vill vara i och om de inte får stöd så kan de vända sig till destruktiva krafter.

Jag var på Cyklopen i Stockholm på anarkistiska bokmässan förra året. Mycket bra litteratur men även brädspel! Det fanns helt färdiga brädspel som alla andra. Men det fanns också några kamrater som hade gjort egna spel av papper, alltså designat spel och testade dem med andra besökare.

Jag länkar till ett inlägg om Oceania 2084. Spelytvecklaren har en kickstarter igång

Jag har skrivit några gånger att spelet är antiauktoritärt. På vilket sätt? Jo, även om spelet skapar berättelser som kan uppfattas som en serie personliga misslyckanden och en motståndsrörelses undergång (redan innan den har kommit igång), så handlar det faktiskt om att inte ge upp. Det handlar om att göra motstånd mot förtryck för att det är rätt sak att göra. Inte för att det är en kamp som går att vinna. Eftersom kampen mot förtryck är en evig strävan kommer den aldrig att ta slut. Så det är av största vikt att kämpa mot det, annars kommer vi att kastas in i en ännu värre och mindre beboelig verklighet.

Kampanjen har nu fått 30% stöd och vi är redan halvvägs genom de 30 dagarna. Spelet är en samarbetsbaserad berättarupplevelse, där en spelare spelar som de andra spelarnas tydliga antagonist. Det är ett känslomässigt spel, det är ett filosofiskt spel och det är på många sätt ett allvarligt spel. Det är ett spel

En sevärd kort dokumentär om den första kvinnliga rabbinen i modern tid, rabbi Regina Jonas.

Jag spelade själv de första Falloutspelen (1 och 2) och älskade dem! Riktigt kul rollspel!

Spelets estetik, humor och story passade mig som tonårskille. Och kul med allt splatter! När jag spelade spelet igen för några år sen insåg jag att splattret var mindre kul, iaf när det gällde att lönnmörda människor. Där har jag blivit känsligare även om det bara är ett spel.

Men kring allt det andra så var det kul! Det bästa är nog alla propagandabilder.

Och nu har det kommit en serie! Någon som har sett?

Nu kommer Hanna Rajs nästa diktsamling ut, Samma, mamma. Den är helt otrolig, och jag rekommenderar er alla att läsa den. Här är en fin recension.

Spotify ger ju inte speciellt bra betalt till random artist. Och jag lyssnar mest på musik som inte toppar listorna.

Hur får ni reda på ny musik? Köper ni musik? Är andra sajter som Bandcamp något att ha?

Artisterna blev skrämda av piratkopieringen och Spotify skulle vara räddningen. Men det blev ju ingen räddning. Tidigare piratkopierade folk musik med stöttate artisterna genom att ändå köpa en skiva, en t-shirt eller gå på en konsert.

Senaste "artiststöden" jag gjorde var genom att köpa biljett till en konsert med Miss Li, köpte ett album (zip-fil med mp3:or) av Dubmood.

Eller blir det donationsdrivet framöver? Många poddare har patreon. Är det framtiden även för musiker?

Hur gör ni rent praktiskt? Det är jag mest intresserad av. Och hur resonerar ni kring de här frågorna?

Dags för kulturnatt! Vad är era bästa tips?

Jag såg The Lobster igår. Vilken film. Arbetar mycket med symbolik. Någon slags kritik över hur kärlek och relationer organiseras i vårt samhälle. För att citera en beskrivning av berättelsen från imdb:

In a dystopian near future, according to the laws of The City, single people are taken to The Hotel, where they are obliged to find a romantic partner in 45 days or they're transformed into beasts and sent off into The Woods.

Om ni redan sett den får ni gärna berätta vad i filmen och särskilt symboliken ni fastnade för.

Gnomvid har skrivit en intressant artikel med utgångspunkt i frågan: Varför älskar vänsterkillar black metal?. Som en vänsterkille med ett svartmetallintresse känner jag igen mig i det att behöva att fråga sig om "Varför lyssnar jag på det här?" och "Vad är det som lockar?"

Från artikeln:

Jag hade inte riktigt en enkel förklaring till det. Jag vet ju varför jag gillar det: ett känslomässigt intensivt och rått uttryck, som flörtar med det förbjudna och gränsöverskridande. Jämfört med dödsmetallen söker man ofta ett mer utlämnande och sublimt uttryck och tillsammans med auteur-idealet och förväntan på experimentering som finns inom svartmetallen finns det tydliga kopplingar till romantikens konstideal – som ju jag också gillar. Och liksom den romantiska genikulten, med dess nästan vämjelse mot måttlighet, hade sina destruktiva uttryck, har även denna genre det.

Jag har hållt mig undan de mest extrema delarna av svartmetallen. Ett av mina favoritband, Ulver, lämnade metallscenen för mer än tjugofem år sen (och det kan säkert invändas att deras tre första album, från deras renare metallperiod inte är black metal). Vet inte om det är de auktoritära strömningarna som hållt mig borta fra att lyssna aktivt på många band, men jag tror att metallscenen när man börjar gräva är mer mångfaceterad än den har rykte på sig. Gnomvid nämner några exempel i artikeln.

Jag har ändå dragits mot genren och tror att det i stor grad handlar om det extrema och kompromisslösa uttrycket, även om detta i tidvis blandats med politiskt grums. Många har dessutom varit bra musiker som i bland lyckats korsa över till andra genrer.

Jag tror ändå att man kan spela denna typen av musik med samma typ av attityd och kompromisslöshet utan att det behöver att sluta i fascism och högerextremism.

Nu får jag lyssna lite på Witch Club Satan framöver.

En av youtubes bästa spelkritiker går igenom Diablospelen. En löpande tråd är balansen mellan konstnärlig stil och berättande kontra system för dopaminmaximering, med större utvikningar kring slotsmaskiner och dopaminsystem. Historiken berättar hur balansen blev sämre och sämre med tiden och hur spelen öppnade upp för pengafällor som Diablo Immortal. Med det sagt är väl tipset utöver videon: spela de tidiga spelen, men inte de senare. Piratkopiera dem gärna, så slipper de stödja snubbkulturen på Blizzard.

Jag läste i Internationalen om ett tips om den norska serien Makten som fortfarande ligger på SVT play.

Har någon annan sett den? Gillade ni den?

Och har ni tips på andra bra serier och filmer om socialism?

Jag läste för några dagar sen klart Cory Doctorows The Lost Cause, en bok som är satt några tiår fram i tiden till ett USA där man på riktigt har fått känna av klimatkrisen med översvämningar, stora skogsbränder och intern massflykt av människor. Boken skildrar hur en i huvudsak ung generation försöker att förhålla sig till detta på ett ändå positivt och konstruktivt sätt; och hur de möter motstånd från andra som blickar tillbake till nutiden och kämpar emot de förändringar som är nödvändiga.

Jag tyckte som vanlig att Doctorows karaktärer blev lite platta, men det var en spännande historia som pekade på saker som vi ändå kan och kanske borde göra. Själva historien kretsade runt byggande av ett lägenhetshus för klimatflyktningar, men omhandlade också sådant som energiproduktion, matproduktion; men främst kollektiv och gemensam organisering.

Har ni tips på andra böcker som försöker bråttas med krimatkrisen?

Jag ÄLSKAR blipblopmusik! Men jag vill ha mer!

Mina bästa egna tips är

• 047
• Dubmood (speciellt Lost Floppies vol 1)
• Machinae Supremacy
• ultimatesid.dk

Jag tar väldigt gärna emot tips på fler album, artister, osv.

Och jag tar gärna emot tips på videor av demos från demoscenen!

Några andra som gillar slö-TV? Jag gillar att ha igång det medan jag jobbar. Det bästa jag sett hittills är Noah-Caldwell-Gervais videologgar från när han besöker olika platser som är med i Falloutspelen. Förutom länkad finns lite mer här.

Ja då ska man dra sitt strå till stacken. Grejen som jag har blivit besatt med i snart två år är Malazan-serien, så det är det jag tänker tipsa om först. Det är en riktigt fantastisk serie, och även om den är våldsam så har den väldigt mycket utrymme för värme och (med)mänsklighet.

Det finns ett par stycken grejer som fascinerar mig om serien. Framför allt så är magin så välskriven. Det känns inte som nya fysikaliska regler[1] , utan snarare så känns det, ja, magiskt. Vi vet inte riktigt hur saker händer, och det är liksom mer än bara mystik. Sättet som det är skrivet på gör det svårt att abstrahera till regler och system, utan man får liksom ta varje händelse för sig själv. Jag har skrivit lite mer om just den här aspekten på min hemsida: https://a-blog-with.relevant-information.com/posts/unabstracted_magic

Den andra grejen är världen. Världen i Malazan har en så levande historia. Det känns verkligen som att världen har funnits i eoner, och att saker faktiskt har hänt under den tiden. Det känns inte alls som att världen kom till igår, utan tiden som passerat gör sig hela tiden påmind genom storslagna grejer som legender och urgamla varelser, men också genom ruiner och keramikskärvor. De två författarna är antropologer och arkeologer så det här har de verkligen haft koll på.

Prosan är också fantastisk, och är det som gör de två ovanstående aspekterna så levande, det är bitvis som att man läser en legend som har berättats och återberättats i generationer. Den gör också hela serien så bra på ett emotionellt plan. Trots den enorma längden på serien så har Steven Erikson förmågan att berätta känsloladdade historier på bara några få sidor, och behöver ibland inte ens ge namn till karaktärerna för att få en att gråta. Vanligtvis brukar jag inte gråta vid böcker, men Malazan introducerade mig till det. Det är något med hans sätt att skriva, att låta mycket av texten hamna mellan raderna som gör att jag inte hinner få upp garden innan slaget kommer.

Serien är lång, men det finns bra punkter där man kan sluta läsa. De första tre böckerna formar en enhetlig trilogi. Sen kan man läsa hela Malazan Book of the Fallen, vilket är 10 böcker som snittar över 1000 sidor var. Sen kan man lägga till Ian Esselmonts böcker i Novels of the Malazan Empire, och då går man från 3 miljoner ord till strax över 4. Det är den som jag arbetar mig igenom nu. Till en början tänkte jag bara läsa den första boken, men sen visade det sig vara så bra så nu känner jag att jag måste läsa allt.

Så, det blev en mindre essä det här! Hoppas jag lurar någon att börja läsa!

[1] även om det inte är något fel med det

Intressant text från Flamman. Ser man arbetarklassen skildrad som helt vanliga människor utan någon slags spännande exotifiering? Och utan att skratta åt det?

Norska kommunistiska hip-hopgruppen Gatas Parlament deltog i norska Melodifestivalen 2011 med låten 'Jobbe litt mindre og tjene litt mer'.

Frugan, svågern och jag spelade brädspelet/rollspelet Alice is missing igår.

Det var ett rätt kul upplägg. Man hade förberedelser i ca 45 min där man förberedde sin karaktär och sen spelade man i 90 minuter. Själva kommunikationen mellan spelarna i spelet skedde helt via textmeddelanden. Vi använde 90 minuter för det. Vi satt (enligt förslaget) i separata rum. I vardagsrummet fanns spelet med uppsättningar av kort man skulle dra vid givna tillfällen. (Vi hade en gemensam timer på en dator som alla kunde ta del av).

Det var kul att spela rollspel igen! Och kul för att det inte var klassiskt "nördigt" rollspel som drakar och demoner eller scifi (även om jag skulle uppskatta det också).

Har ni spelat andra kortare rollspel som inte kräver lång förberedelsetid?